Äntligen så fick jag också träna! Skönaste på länge. Skulle börja lugnt, men det sket sig. Slängdes in i ett fyspass med medicinbollar och annat trevligt. Vad kan jag säga? I just love it. Hinner inte skriva mycket mer, ska nämligen upp klockan 6 i morgon... Som sagt, är ingen morgonmänniska, men vad gör man inte för träningen. Ett morgonpass ska bli ganska så skönt, hoppas jag haha.

Jag hör verkligen hemma i boxningslokalen. Var där en liten idag stund för att få några papper påskrivna angående mitt val av specialidrott (det vill säga boxning på schemat).

När jag satt där och tittade på när de andra tränade kände jag dels, hur avundsjuk jag var över att de fick träna men inte jag, men också hur glädjen spred sig i min kropp. Jag älskar verkligen att vara på klubben. De gula väggarna med de svarta boxningssäckarna får mig att känna mig hemma. Innanför dem väggarna har jag gråtit av frustration, känt glädje över mina framsteg och alltid upplevt trygghet. Där inne får man en känsla av att allting är möjligt och den känslan följer med en därifrån.

Det enda jag vill just nu är att få träna. Jag står inte ut med att ha ont i halsen längre. Om det finns någon högre makt runt omkring eller någonstans, snälla rar du/ni gör så att jag blir frisk!

Egentligen är 8 dagar utan träning inte så farligt, om man tänker på hur mycket jag brukar träna. Men just nu känns det som en evighet sedan jag fick ha på mig mina boxningshandskar och känna svetten rinna längs min rygg. Blir snart tokig. Dumma förkylning! Får se det som en chans för min kropp att vila lite, om man nu ska var positiv...

Igår när jag satt vid min datorn och nästan hostade upp alla mina kroppsdelar kom jag och tänka på hur mycket jag egentligen saknar mina vänner.

Jag är verkligen jätteglad över mitt jobb. Det är bra lön och bra arbetskollegor. Men att jobba varje helg är väldigt krävande. Jag går i skolan mån-fre och där i mellan kommer en hel del träning också in, och på helgen är det jobb. Jag kommer inte ihåg när jag träffade mina vänner senast. Innan hade vi tjejkvällar och ibland var vi blandade hur som helst, vi hade så himla roligt!

Jag saknar tiden då man inte hade så mycket ansvar. Tiden innan gymnasiet, tiden innan allt jobbande, tiden då allt inte var så väldans viktigt. Det är väl såhär att bli äldre. Man har en massa ansvar och får ofta sätta sig själv i andrahand. Nu låter det nästan som jag är trettio år, och jag har inte ens fyllt arton än... Det jag vill få fram är att jag nog hade mått bra av en dag ledigt från jobb för att träffa mina vänner. Nu är det dåligt att jag är en anonym bloggare, för jag hade så gärna velat att de hade läst detta...

När man har klättrat på alla väggarna i sitt hem finns där inte så mycket kvar att göra.

Doktorn har näst intill förbjudit mig att träna. Jag vet att det är för mitt eget bästa, men varenda cell i min kropp vill springa till klubben och köra ett hårt pass...

Det svider i ens boxarhjärta att man inte kan träna.

Bakterierna som härjar har inte bara beslagtagit min kropp, många i skolan är också extremt förkylda, och nu ligger även systern min nerbäddad i sängen.

Jag får inte träna, men jobba är okey. Eller ja, egentligen inte. Men man har inte så mycket val när det behöver en :/ Jag får helt enkelt hoppas på en lugn dag på jobb...

Nu ska jag återigen dricka ett glas med c-vitamin.

See you later ;)

Vad ska jag skriva? Finns inga ord. Jag dricker c-vitamin varje dag, jag sover mycket och äter bra mat. Ändå så sitter jag här vid mina kära dator med rinnande näsa och svidande hals. Det blir ett ytterligare ett besök till doktorn... Jag blir bara stressad av det här. Jag känner hur mycket jag missar i skolan, jag har inte råd att spilla mer tid på att ligga hemma och vänta på att mitt immunförsvar ska visa vad det går för. Jag ska testa Barney Stinsons teori,

"When I'm sick, I stop being sick and be awesome instead"