Jag hör verkligen hemma i boxningslokalen. Var där en liten idag stund för att få några papper påskrivna angående mitt val av specialidrott (det vill säga boxning på schemat).

När jag satt där och tittade på när de andra tränade kände jag dels, hur avundsjuk jag var över att de fick träna men inte jag, men också hur glädjen spred sig i min kropp. Jag älskar verkligen att vara på klubben. De gula väggarna med de svarta boxningssäckarna får mig att känna mig hemma. Innanför dem väggarna har jag gråtit av frustration, känt glädje över mina framsteg och alltid upplevt trygghet. Där inne får man en känsla av att allting är möjligt och den känslan följer med en därifrån.

Det enda jag vill just nu är att få träna. Jag står inte ut med att ha ont i halsen längre. Om det finns någon högre makt runt omkring eller någonstans, snälla rar du/ni gör så att jag blir frisk!

Egentligen är 8 dagar utan träning inte så farligt, om man tänker på hur mycket jag brukar träna. Men just nu känns det som en evighet sedan jag fick ha på mig mina boxningshandskar och känna svetten rinna längs min rygg. Blir snart tokig. Dumma förkylning! Får se det som en chans för min kropp att vila lite, om man nu ska var positiv...