Jag älskar att träna. Det är verkligen något av det bästa jag vet. Men idag hade vi något jag skulle vilja kalla mördarpass. Jag har inte känt mig så spyfärdig på väldigt länge. Det var intervaller som aldrig ville ta slut och som grädde på moset, "lite" säckträning i slutet. Det var ett sjukt jobbigt pass. Men nu i efterhand känns det väldigt skönt i hela kroppen. Under tiden man tränar vill man bara be sin tränare att dra dit där pepparn växer, men när det väl är över känner man sig så stolt. Det är det bästa med vår tränare. Han gör det svårt och jobbigt för oss, sen när vi väl går in i ringen vet vi att det inte blir värre än ett fyspass hemma på klubben. Han satsar på alla sina boxare, och med den träningen han ger oss har vi all möjlighet att bli riktigt bra. Vilja, vilja, vilja och återigen vilja. Där har vi första steget, sen kommer det andra.

Om 5 veckor drar boxningssäsongen igång igen, något jag har längtat efter. Om jag fortsätter att träna så som jag gör nu kommer jag vara i väldigt bra form tills dess.

Innan min efterlängtade match kommer, ska jag även springa Milenloppet. Det är ett litet maraton som vår stad arrangerar varje år. Ska bli kul och se hur det går. Målet är att inte komma sist...

Keep on fighting

Så... Varför har jag då valt att vara anonym?

Jag känner att jag kan vara mer personlig i mina inlägg om jag är anonym. Jag kan skriva om mig själv på ett helt annat sätt, om folk inte vet vem jag är. Jag kan även skriva om personer i min närhet utan att hänga ut dem. Att börja blogga är något jag har valt själv, därför tycker jag det är viktigt att inte avslöja för mycket om mina nära och kära...

jag skäms absolut inte över vem jag är, men i vår värld kan saker och ting lätt misstolkas och man kan få en hel del problem...

Men bara för jag är anonym nu, betyder inte det att jag kommer vara det för alltid.

Men som en nybliven bloggare känns det skönt att vara lite hemlig.